Jag spelar för närvarande Shadow of the Tomb Raider, den tredje delen i den fenomenala reboot-serien med våran älskade, nya Lara Croft. Hittills är jag dock ärligt talat lite ambivalent inställd till spelet.
Grafiskt är det såklart väldigt snyggt, även om jag personligen inte kan undgå känslan att det ser något platt ut. Jag vet inte om det beror på ljussättningen, men jag känner att högre kontrast definitivt hade gett spelet ett plus rent visuellt. Det känns dock som att det vore lite väl petigt att klaga alltför mycket; det ser väldigt, väldigt bra ut.
Oftast flyter dess gameplay på sådär härligt som det alltid har gjort, och storyn känns ännu mer välregisserad än tidigare. Vi får också se lite fler nyanser av Lara (och hennes barndom) samt hennes följeslagare Jonah. Han tar dessutom en större plats i handlingen den här gången, och är ofta med Lara på hennes äventyr.
En annan känsla som vägrar lämna mitt huvud under de här 4 timmarna jag spenderat med ”Shadow” är att det bitvis är onödigt irriterande. Det är aldrig något massivt som förstör hela upplevelsen, men det är småsaker som händer alltför ofta. Som att Lara ibland av någon outgrundlig anledning inte greppar tag i kanter när jag hoppar, eller att flera av de pussel jag tagit mig igenom har varit oerhört förvirrande och ibland känts rent av ologiska, eller att spelet inte signalerar fara tillräckligt väl (en gång dog jag direkt av att hoppa ner i en sjö, och jag har fortfarande ingen aning om varför), eller att fiender upptäcker mig när jag smyger så snabbt och enkelt att det känns som att de kan se igenom väggar… eller att de där jävla pirayorna dödar en på direkten i de (alldeles för många) undervattenssektionerna man är tvungen att ta sig igenom.
Utöver detta har spelet redan under dessa inledande timmar bjudit på flertalet sekvenser som fick mig att skratta, trots att det otvivelaktigt inte var meningen. Jag vill helst inte gå in på för mycket detalj då jag inte vill spoila för mycket, men vissa sekvenser känns nästan tagna ur ett David Cage-spel; skrattretande händelser till en gravallvarlig ton, vilket inte direkt gör underverk rent storymässigt.
Jag har definitivt inte spelat tillräckligt länge för att ha en övergripande blick av Shadow of the Tomb Raider, men hittills skulle jag säga att det är sämre än sina föregångare. Jag har dock en lång väg kvar att gå, så mycket kan ändras. Kanske återkommer jag med en mer fullständig recension när jag spelat färdigt.
Tills dess: önska mig lycka till att som Lara förhindra en mayansk undergång – som hon själv orsakade. Den klumpedunsen!
